De tysta sångerna

Det var som den tidiga, svala vår,

då än all jord är stum,

fast mänskorna ana att rymden står

av sångers andedräkt ljum.

Då var som en vårsvan den stolta sol

som sjunger där han far,

och månen en drömmande gök som gol

i fjärran för stjärnornas par.

Vi möttes, jag såg dig, din barm, som steg

likt en visa i jamb efter jamb.

Din mun under rosende insegel teg,

men din blick var en hög dityramb.

Jag vet att ditt väsen sjöng med i det hav

som svallar jorden rundt -

i jungfruars blod och i kvistarnas sav

och i allt som är ungt och sundt.

Jag vet att vi sutto vid samma bord

vid drömmarnas hemliga fest,

där allt som vi kände vardt sagt utan ord,

och så vardt det vackrast och bäst.

Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad

min längtan, hur rik den var,

och hört från violen bland ekarnas blad

ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen

till de tigande sångernas fest,

vi skildes för alltid och visste ej än

att vi fått hvad all världen har bäst.

Det var i de tidiga ungdomsår,

då själarna dikta den sång,

som livet skall sjunga men aldrig förmår

att ge röst, som den anats en gång.