Visa i enskogen

När enen börjat ryka,

är abborleken slut;

jag skär mig spö och klyka

och kastar kroken ut.

Och spöet utav eneträ

det rycker i min hand,

ty kärlek suger folk och fä,

i vatten som på land.

Nu stå de första axen

och skälva på sin fot,

nu leker vikens braxen

och fyller när och not.

När skogens enar stå i rök,

tar häggen floret på,

då hvisslar svala, ropar gök

att jag må linet så.

När häggen står i blomma,

är flickors längtanstid;

de argaste bli fromma,

den stramaste är blid.

Och tänk att på det hela år

den enda tid det är

då kvinnokönet röjer spår

av ömmaste begär!

Så vill jag mig förnöja

den korta tid jag kan.

Kom, var min braxenmöja,

jag är en braxenman.

Vi leka under sunnanblåst

i sommarljusets sjö,

till häggen ståndar röd av frost

och enen hvit av snö.

Då darra himlens stjärnor

i kvällens nordanhvin,

då spinna nejdens tärnor

sitt egen brudelin.