Då jag var liten

Det var en tid, jag kallades: den lilla!

Och liten var jag; knappt en alen lång.

Hur ljuft, när jag det tänker, tårar trilla!

Och derför tänker jag det mången gång.

På bästa faders knä att rida ranka,

Sen slumra sött på bästa moders arm:

Så flöt min tid -- och ingen minsta tanka

Utaf bekymmer uppsteg i min barm.

Då tycktes jorden mycket mindre vara,

Men mycket mindre ondskefull också;

Och himlens rymd med stjernors hela skara

En stor, blå, skön paulun med perlor på.

Då såg jag månan öfver kullen tåga,

Och tänkte: stod jag nu på kullen der,

Så kunde jag med lätthet se och fråga,

Hvem som den gubben uti månan är.

Med undran såg jag, huru solen släckte

Sitt bloss hvar afton vester ut i sjön;

Och såg hvar morgon hur hon åter sträckte

Sin glans från österns skyar, dubbelt skön;

Och tänkte på den nådige Gud fader,

Som skapte mig och denna vackra sol,

Och alla dessa himlens perlerader,

Som hvimla om hvarann från pol till pol;

Och söng med späda läppar till hans ära;

Och bad den bön min moder lärde mig:

»0 gode Gud! som hafver barnen kära,

»Lär mig också bli god och likna dig!«

Sen bad jag för min fader och min moder,

Och mina syskon och hvar Christen själ,

Och för den kungen, som så hjertans goder

Sig ingen nattro gaf för landets väl.

O barndom! sälla tid, som jag begråter!

O barndom! sanna nöjens enda vän!

Det blott din hågkomst är som står mig åter.

Gud låt mig aldrig, aldrig mista den!