Förgäfves letar du

Förgäfves letar du en töcknig framtids öden

i fogelns flygt och uti stjernans lopp:

ehur förgyldt du ser ditt hopp,

dock oförväntad kommer döden.

Min vän, gör du som jag, så blir du ej bedragen:

Jag följer glad de strida timmars lopp,

och jag begär ej lyfta opp

det flor, som höljer morgondagen.

Der, öfver molnets bädd, kanske en stjerna strålar,

men lyser andra, lyser ej för mig --

Välan, om hon ej sånker sig,

jag dock ej svart min himmel målar.

Jag vet, bland godt och ondt jag lifvets väg skall vandra;

begripa mer mitt förvett ej begär:

Det ena till min välluft är,

och till min nytta är det andra.

Glömd, när jag glömmas får, men nyttig när jag mäktar,

jag söker lugn, men fyller opp mitt kall;

och af en dag som komma skall;

jag ej en timma till mig fäktar.

Ej sällheten beror af öden och af lycka:

Att vara nöjd, det är at vara såll:

Jag har sett lyckliga i tjäll,

jag har sett lyckliga på krycka.

Ja, blott jag äger nog att värja mig för noden,

och har en vän att luta till mitt bröst,

på lifvets dag jag njuter tröst,

och tröst i skymningen af döden.