Afskedet

År af skumma färder fick du

pröva, jag kan se dig när du gick ombord.

Som det stumma offret gick du.

Ingen kunde ge dig tröst med blick och ord.

I de gröna sommarsunden

dolde snart den sista uddens hägn din båt,

och min sköna syn för stunden

brast som bubblor brista i ett regn af gråt.

Blott en strimma rök som dröjde.

Blott en våg som välvde trött och knäckt mot strand.

Kvällens dimma sakta höjde

sig och vassen skälvde för en fläkt ibland.

Och jag vände åter samma

väg vi brukat taga och jag såg dig än,

och jag kände blodets flamma

genom hjärtat jaga som en våg igen.

Nu är flamman slocknad, bara

tidens långa flöde glider jämt förbi.

Vara samman, skilijas, fara,

det är så vart öde är bestämt att bli.