En båt med blommor

En båt med blommor glider bort mot havet

med blad, som hösten bränt, kring toft och master

och däcket i förbleknad prakt begravet

av slocknad vallmo och av vissen aster.

Blott tubarosen står där marmorstel

och doftar om förbrunna kärleksöden.

Min levnads älskade, min tankes själ,

säg, om vi slumra eller det är döden?

Kring floden le i kvällsol livets länder

med ljusa hus i vita körsbärslundar.

På ängarne till ringdans knytas händer,

men barnet ljuvt vid moderbröstet blundar,

och aftonsvalkan dör i fågelsång.

Vad ölet läskar godt den gamle!

Skratten från gröna gärden klinga kvällen lång.

Se, älskade, snart skymmes allt av natten.

För evigt sjunker soln bak livets länder.

Nu slottets spira, parkens poppelkrona

ren töcknet höljt. Varthän då bär oss båten?

Ty tornets klockor jag ej mer hör tona.

Mot vilken okänd ocean går stråten?

Ack, är min hand så kall som din? Så domnat

mitt leende, som det jag svagt ser smeka

din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnat

och vi fått sluta sörja, sluta leka,

ej någon klocka jag hör längre tona.

I svarta mörkret står nu allt begravet.

Nej, intet avsked, intet tack, du kära!

Vi skiljas ej, som förr, på dunkla havet

mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära

och samman segla vi i natten, samman,

mer oupplösligt än oss världen unnat.

Den stund, som släcker sista stjärneflamman

beskär en högre fröjd än livet kunnat.