Jubal

Jubal såg en svana fly

öfver vattnet högt mot sky,

spände hastigt bågen.

Klang, ljöd strängen. Som en il

fågeln, träffad af hans pil,

föll att dö på vågen.

Solen sjönk i samma stund,

purpur dränkte himlens rund,

lunden hördes susa;

och en ljuf melodisk vind

smekte sakta Jubals kind,

for att böljan krusa

Svanen sjöng: »hvad ljuflig klang,

yngling, från ditt vapen sprang

når du grymt mig fällde —?

Sträng till sträng du binda skall,

spela så för världen all,

prisa skaparns välde!»

Sjöng så Jubal: »svana hvit,

hvarje kväll jag vänder hit

att din död besjunga.

Ty du lade till mitt bröst

strängaspelets ljufva tröst,

sången på min tunga.»