Svennens sång

» För silfver och guld jag sjunger ej,

jag sjunger för att hjärtat mig tvingar.

Jag söker ingen annan lön, o nej!

än att sången ett gensvar bringar.

Och kunde jag lösa din andes tvång,

för dig jag ville sjunga min lefnad lång,

ville med jublande tunga

sjunga för dig min skönaste sång.

Jag känner ej fader, jag känner ej mor.

Af näcken jag lärde mina sånger;

och skogsfrun, som djupt ini skogen bor,

jag gästat mång tusende gånger.

Jag hörde hennes stämma i vindens sus

genom furornas mäktiga pelarhus,

som näcken bland strandens alar

talar i forsens melodiska brus.

Och sången, den blef mitt lif, mitt allt,

min tröst, när annat månde svika;

när det blåste kallt, när jag frös och svalt,

den värmde och mättade tillika.

Så vet, att om stundom sångens röst

fyller med oändligt ve ditt bröst,

den gifver dock själen vingar,

bringar omsider gudomlig tröst. »