Hemlängtan

Ur glesnande skogen jag ilade fram

snart stod jag där fjället ned sig sänkte

och fjärran drog min blick mot bergens blåa kam,

därunder de klara sjöar blänkte

och nedanför i dalen mitt kära hem jag såg och älfven,

som på slätten i silfverbukter låg.

Till solbeglänsta bygder stod min längtan.

Men åter det var som om den grönskande lid

tycktes susa så bedjande och klaga,

som om den till mig hviskat: "Hvi lemnar du min frid

blott för att ned i mänskovimlet draga?"

Ack, skogen och fjället de hade i mitt sinn

för första gången sjungit sin vemodstanke in

och sedan jag glömmer dem väl aldrig.

Ty ofta när i myllrande städer jag går

och i praktfulla, skinande salar

densamma blyga hviskningen fram till mig når

långt fjärran från min barndoms gröna dalar.

Då griper mig en trånad till skog och fjäll,

då hör jag åter locklåt och klockor i kväll

och sus emellan mossiga granar.