Himlars rymd sin konung ärar

Himlars rymd sin konung ärar,

himlars härar

prisa den, dem väsen gett;

fästet skaparns namn förkunnar,

stjärnemunnar

sjunga utan vila det.

Dagen spegla vill för dagen

anletsdragen

av den sol, som evig är;

matt, som var, åt natt, som bliver,

budskap giver,

att den Högste spiran bär.

Var ett språk förnims och höres,

tunga röres,

var ett ord kan talas här,

var en suck, ett ljud kan höjas,

stämma böjas,

allt om Herran vittne bär.

Allting skapat lyder Herran,

när och fjärran,

i hans vilja röres allt.

Skåda dagens kongungs bana,

se och spana,

går han ej, som Gud befallt?

Som en brudgum fram han träder,

ler och gläder,

tröttnar och till vila går;

nästa dag han syns med samma

väg och flamma

som för tusen, tusen år.

Vill du livets visdom finna,

vill du vinna

för ditt hjärta frid och tröst,

lyft mot Herran i det höga

upp ditt öga,

se hans verk och hör hans röst!

Herrans lagar rubbas icke;

vart vi blicka,

se vi, hur de fasta stå.

Herrans vittnesbörd ock lika

kan ej svika;

vis är den, som bor därpå.

Herrans bud, de äro klara,

uppenbara

och upplysa ögonen;

Herrans fruktan hjärtan renar,

ädelstenar

smycka mänskan ej som den.

Herre, se doch oss, de svaga!

Lustar jaga,

synden för oss på sin stråt.

Ho förstår, hur titt han bryter,

håg förbyter?

Fräls oss, Herre, och förlåt!

Ära Gud i höjden;

friden, fröjden,

saligheten vare hans!

Han skall oket sönderkrossa,

oss förlossa,

som om ingen synd mer fanns.