Höstsång

Låt gå, att lifvet gömmer

ett uns av skratt, ett pund af gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löfven dansa fram

för grå septembervinden.

De dansa inför döden

likt männen vid Termopyle.

Må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!

Hell Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud,

att grubbla och att svalna.

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder sväldt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt, som bordet bär,

låt oss som hålla stormen kär

stå upp och klappa händer.

Som formade i drifvet

och blårödt guld stå land och stad.

Jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.