Vid fönstret

I dag har jag sett din första rynka

som rispad med nål i ögats vrå,

och dina kära hander ha tagit

från min tinning ett grånat strå,

där vi sutto vid det öppna fönstret

och tänkte på en gammal sak,

medan aftonrodnan låg stilla

över småstadens täppor och tak.

En klocka ringde borta i grönskan,

och kvällen var djup och allvarsam,

och över kyrkogården kom långsamt

en skara flickor gatan fram.

De hade vita blommor i håret

och psalmbok och näsduk I hand,

deras långa klänningar slogo,

då blasten tog dem ibland.

På bleka kinder stod ännu gråten

och läpparna läste en bön,

men i ögonen speglades världen,

och världen var stor och skön.

Och femtonårsdrömmarna lyfte

mot skogens rökiga rand.

Där det strimmade blankt efter solen

låg livets förlovade land.

Men vi sutto vid öppna fönstret,

din panna var sorgsen och sänkt,

och jag kysste ditt finger och sade,

att ingenting blir som man tänkt.