Hemmarschen

Jag längtar hem till skogen.

Där finns en stig i gräset.

Där står ett hus på näset.

Hvar plockas under träden

så stora rosenhäger,

hvar gungar blåsten säden

med sådant sus som hemma?

Hvar bäddas så mitt läger

vid aftonklockans stämma?

Hvar lefva mina minnen?

Hvar lefva mina döde?

Hvar lefver jag i njugga

och långa år, som väfva

af gråa garn mitt öde?

Jag lefver som en skugga

där mina minnen lefva.

Träd huset ej för nära,

fast portarna stå låsta,

fast deras trappsteg bära

af alla sammanblåsta

och torra löf en matta.

Låt andra röster skratta,

låt nya flöden skumma

i brons förvuxna dike

och bär mig till de stumma.

Jag sitter dock där inne

vid fönstret, själf ett minne.

Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,

när de sitt öga sluta,

att de, vi öfvergifva,

att de, som vi förskjuta,

snart doft och färg förlora

likt blommorna och gräsen,

att vi ur hjärtat rifva

ett namn, som från din ruta

ett gammalt damm du blankar.

De resa sig så stora

som höga andeväsen.

De öfverskygga jorden

och alla dina tankar,

som hur din lott är vorden

hvar natt till hemmet vända

likt svalorna till nästet.

Ett hem! Det är det fästet,

vi rest med murar trygga

– vår egen värld – den enda

vi midt i världen bygga.