Skogsrået

Han, Björn, var en stor och fager sven

med breda väldiga skuldror

med smärtare midja än andre män --

slikt retar de snöda huldror.

Till gille han gick en höstlig kväll,

dä månen sken över gran och häll,

och vinden drog

med hi och ho

över myr och skog,

genom hult och mo;

då var honom trolsk i hågen.

han ser åt skogen och har ej ro.

han skådar åt himlabågen,

men träden de vinka och nicka,

och stjärnorna blinka och blicka:

gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,

han gör det villig och tvungen;

men skogens dvärgar i kolsvart skrud,

de fara med list i ljungen

och knyta ett nät av månens sken

och skuggan från gungande kvist och gren,

ett dallrande nät

i ris och snår

bak vandrarens fjät,

där fram han går,

och skratta så hest åt fången.

I hidena vakna ulv och lo,

men Björn han drömmer vid sången,

som runt från furorna ljuder

och viskar, lockar och bjuder:

gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,

och sommardejlig av natten,

och vällukt ångar från blommig lind

vid tjärnens sovande vatten.

I skuggan hörs ett prasslande ljud:

där böljar en skär och månvit skrud,

där vinkar en arm,

så mjäll och rund,

där häves en barm,

där viskar en mund,

där sjunka två ögon i dina

och leka så blå en evig tro,

att alla minnen försina;

de bjuda dig domna och glömma,

de bjuda dig somna och drömma

i älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl.

får aldrig det mer tillbaka:

till drömmar i månljus trår hans själ,

han kan ej älska en maka.

De ögon blå i nattlig skog

ha dragit hans håg från harv och plog.

han kan ej le

och fröjdas som förr,

och åren de se

in om hans dörr,

men finna ej barn och blomma;

han vesäll åldras i öde bo,

kring härden stå sätena tomma,

och väntar han något av åren,

så väntar han döden och båren.

han lyss, han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.