Lyckans land

Vid en väg uppå en sten

satt en liten flicka;

bara fötter, bara ben,

mager som en sticka.

Men hon var så glad ändå,

log med klara ögon grå.

Vid en väg, uppå en sten

satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen.

„Uppå vandring stadd jag är,

kan du säga vägen?

Jag skall hän till lyckans land,

till dess fjärran fagra strand.“

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,

hennes ögon blänkte.

„Vägen dit — den vet jag nog!

Just där sol sig sänkte,

där går gyllne strålars spång,

öfver den skall gå din gång —.“

Och den lilla flickan log

hennes ögon blänkte.

„Går du spången, skall du snart

hinna månens skära,

där den skimrar underbart —

då är målet nära!

Ty på närmsta stjärnan just

ligger lyckans fagra kust —

går du spången, skall du snart

hinna månens skära.“

Inte vet jag det, om se'n

gossen hittat vägen!

Kanske står han kvar där än,

tittande förlägen,

tittande förundrad på

ögon skrattande och grå —

inte vet jag det, om se'n

gossen hittat vägen!