Stilla, mitt hjerta!

Stilla, mitt hjerta! Snart hvilar du sött

djupt i den ensliga mullen;

ofta du yrat, men snart är du trött,

längtar till grönskande kullen;

der i de susande lindarnes frid

snart du får slumra och bida din tid.

Troget du klappat - år ifrån år -

fröjder och sorger mig delat;

vållat mitt löje och vållat min tår,

vållat min skuld, när jag felat.

Men om du bröt, du dock aldrig var kallt,

glödde och stred - och led framför allt.