Öfver ett sofvande barn

Hur säll i vaggans famn du vilar än,

hur obekant med villorna och flärden!

Din bädd - av modershand bereddes den,

din ro - av syskon från den högre världen.

Som morgonlugnet kring en källas blå,

så frid din levnads oskuldsbölja söver,

ty tidens vinge slog ej än därpå,

och ödet gick ej än med storm däröver.

Du ler: - o, röjdes dock en gång för mig

den bild, som leker i ditt slutna öga!

[Det är ej jorden än, som tjusar dig,

det är ett minne från det fjärran höga.]

Sov, späda barn! Hur ljuv är ej din lott,

med blommans liv att hjärtats liv förena!

I dina blickar härske slummern blott

och drömmens ängel i din barm allena!