För si, sådan är kärlekens begäran

Han var ingen lysande konungason,

nej, långt ifrån,

men han älskade konungens dotter.

Och knappast hann solen förborga sitt sken,

så lupo hans tankar och lupo hans ben

till slottet --

för si, sådan är kärlekens begäran.

Där satte han sig vid muren och kvad:

»Ack, veten I hvad,

mig lyster min lycka att pröfva.

Först slår jag kungen och hela hans här,

så röfvar jag dottern och allt hennes är,

det gör jag!»

För si, sådan är kärlekens begäran.

Men natten föll på och glädjen vardt kort,

han jagades bort,

och väktare ställde sig vid muren.

Då kastade han sig på marken och grät:

»Jag hade så gärna min älskade i knät,

så gärna!»

För si, sådan är kärlekens begäran.