Törnekronan
E. Pingoud
I vårens sjudande nätter,
när lifvet genljöd af sång,
de virade röda rosor
omkring min panna en gång.
Nu är det länge sen våren
mig kysste så varm och ung.
Af doften af vissnade kransar
är luften unken och tung.
Från sår på tinning och panna
nu droppar blodet rödt.
Ty kransen blir törnekrona,
när blommornas fägring dött.