Grumla icke flickans själ

Flickan satt vid bäckens strand,

Tvådde sina fötter der.

Sjöng en fogel ofvanför:

"Flicka, grumla bäcken ej,

Himlen syns ej mer i den!"

Flickan slog sitt öga opp,

Talade med tårad blick:

"Sörj ej öfver bäcken, du,

Bäcken klarnar snart igen.

När du såg mig stå en gång

Vid en ynglings sida här,

Du till honom tala bort:

Grumla icke flickans själ,

Aldrig skall den klarna se'n,

Aldrig spegla himlen mer."