Giv icke rosor, skymning

Skymning, giv mig ej rosor,

blundande glömska mig giv.

Dagen har varit dunkel

och svept i moln som mitt liv,

och jag sitter vid fönstret,

men kan ej se att sy;

längst därnere i väster brinner

en rosensky, en rosensky,

som speglar sin glöd i min egen håg,

bortom tysta tankars sakta glidande tåg....

Skymning, giv mig ej rosor,

glömska, glömska mig giv!

Dagen är död och jag sydde

en svepeduk till mitt liv,

men varför tändes en flamma,

när det lider mot natt och höst,

varför går jag mot kvällen

med en purpurbrand i mitt bröst?