Till Österland

(Margit tänker vid sländan:)

Vad månde den längtan vara,

som rör sig i mitt sinn?

Till Österland vill jag fara,

till allra kärasten min.

Och sker mig efter min vilja,

då blir jag i Österland

till Sarons fagraste lilja

och får brytas av hans hand.

Och sker mig efter min vilja,

han fäster mig vid sitt bröst,

och intet får oss skilja,

jag varder hans ögontröst,

som han bär genom sorger och fröjder:

i Kana, vid Lasarus´grav,

på Tabors bestrålade höjder,

på det galileiska hav,

där trygg, medan vindarne ila

över brusande böljors larm,

det vita blomstret får vila

på Davidssonens barm.

Jag ville vara en druva,

som kärasten plockat har

och njuter mellan ljuva

och dejliga läppars par;

ett korn bland dem, som mogna

för nådehungrig hjord

och räckes åt de trogna

i brödet vid altarbord.

Jag längtar och väntar i fjärran

hans uppenbarelse,

jag trängtar att varda med Herran

till en enda varelse,

i himmelsk lekamen och ande

med den skönste i himlen till ett.

Pris honom i allo lande,

som mig hopp därom berett.