Hav tack

Hav tack för den sorg, du mig skänkte!

Den blev till allt vackert, jag tänkte.

Den blev mig till solsken ändå

i dagarnas mulnande grå.

Den smärta, som bränt mig och stungit,

den blev till de sånger, jag sjungit,

ur såren, som svidit och blött,

nu spirar av rosor det rött.

När solen går ned och det kvällas,

då hör jag inom mig en källas

melodiska, jublande sång:

"vi älskat varandra en gång!"

Då strålar du vårung och fager

i minnenas soliga dager,

så god och så ren, som jag drömt.

Det bittra är gånget och glömt.