Det borde varit stjärnor

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne

som länkar och spänne

och stråldiadem om ditt hår,

där silverljusa skira och svagtgyllne bleka

små strimmor sågos leka

likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.

Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,

din väg var så enslig,

och blygtförnäm och skygg var din gång,

du liknade de syner, som drömmarna väva,

de lysa och sväva,

och stjärnor de bära om håren till spång.

I skimret om din panna var sorgen och musiken,

men frusen, besviken

av toner, din visa på läpparne låg.

Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa

sitt väsen att bölja

med frigjort behag i var linjevåg.

Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,

och blek var du om kinden

som blekaste blomst som i skogsmon står,

men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo

mot länder, som lågo

för fjärran och skumt för en blick som vår.

Och alltid jag förnam det förpinade ljuset,

det slocknade suset

av gudom, som dör i din blick, i din röst.

Du var mig som en sångmö, som blott vågar viska,

för sjuk bland de friska,

för vek bland de starka med vittvälvt bröst.

Jag tänkte: "Du är rik i att älska och svärma,

att fostra och värma

all skönhet, all kärlek, allt ljus i din själ.

Vad båtar dig din rikedom? - till skam skall den vändas

och trampas och skändas

som skogens viol av en stigmanshäl."

"I träldom och förnedring din rygg skall du kröka

som slav och som sköka

en gång för din kärleks och vekhets skull.

Ty det, som drömmer vackrast, och det som blickar mildast,

brutalast och vildast

skall brytas mot jord och besudlas med mull."

Men kanske har det bättre och ädlare gått dig

- när mänskorna försmått dig,

kanhända hava peris beskyddat din gång.

För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen,

vid morgonen försvunnen,

jag minns dig som en stjärna, en saga, en sång.