När stjärnorna tändas

Somnar jag in med blicken fäst

på stjärnornas strålande skara,

drömmer jag stundom min själ är gäst

hos gud i hans himlar klara.

Evige Gud! Hos dig är bäst

för sorgsna själar att vara.

Milt är ditt öga och djupt dess sken,

famnar i kärlek världen.

Trött är min själ, i din famn så len

lyft den, o Gud, och bär den!

Lyft den till dig! Och söv den sen

stilla till ro på färden!

Söv den till sömn på den färd som går

fram genom dödsrikets dalar,

där det isande mörkret rår.

Du, som vart kval hugsvalar,

väck den sedan till ljuvlig vår

i dina ljusa salar.