Man borde inte sofva

Man borde inte sofva när natten faller på,

för tänk, då tindra stjärnorna högt uppe i det blå.

Det är så tyst och stilla.

Att sofva vore illa.

Jag vandrar mina vägar öfver slätt och genom skog,

och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss.

Än brinna de med stadigt sken, än flammar de som bloss.

Som silfver och kristaller

nu deras skimmer faller,

och en annan flammar till, när hon har brunnit ut.

Så faller hon, då är det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart,

som sjelfva natten ter sig, när de stjärnor lysa klart.

Det är som om det hördes,

ett silfverspel som rördes.

Man borde inte sofva, när som natten faller på!

Man borde se på stjärnorna, man borde vara två.