Sången om korsspindeln

Bak villande skog på en grönskande slätt,

där solskenet gassar så hett,

där sitter en spindel så svart och så stor

i gräset och stirrar och glor.

Han solstrålar fångar och tvinnar och gnor

och spinner till mörker och knyter ett flor

så starkt och så tätt,

så luftigt och lätt,

i dess maskor han fångar var levande själ

och pinar och plågar ihjäl.

Och solen hon bleknar, och ljuset så matt

det slocknar i svartaste natt.

Och mänskorna vandra omkring utan själ

men finna sig fram lika väl.

De tycka att mörkret är ljust som en dag

och mörkrädda bli, när det ljusnar ett tag

och gömma sig väl,

och drömma sin själ,

så stark och så fri. När de vakna från det

de tro att de somna så sött.

Men spindeln han spinner så arg i sitt sinn'

- en själ kan han ej fånga in.

Den själen går fri genom tidernas varv

från hjälte till hjälte i arv.

Och maktfulla gör dem och bringar dem nöd

och ära och nesa, - och seger och död,

och pina och blod

för mandom och mod. -

Ty alla de strida mot spindelens nät

och alla de falla på det.