Hjärtstilla

Stilla och skumt är på heden,

dagsljus och dagssus dö hän.

Stjärnorna skönjas, och veden

lyser från murknande trän.

Nu när jag uppstår ur rosornas rus

flyktad med sommarens vindar och ljus

Hjärtstilla,

smärtstilla,

blommar du nu vid mitt hus?

Blänkande kornblixtar draga

eldspår på synrandens stig,

täljä att ovädren jaga

än, fast de tystnat för mih.

Åskor som skakat mitt lifs firmament,

sensommareldar som själen bränt.

Hjärtstilla,

smärtstilla,

svalkar du sveden de tändt?

Lyssna, mitt hjärta! På heden

darrar en sista lidelsens ton,

tordönets väldiga reden

eka farväl från den nattblåa bron.

Stort var att leva i rosor och rus,

vandra i glöd som vid vådeldars ljus;

höstblommor,

tröstblommor,

armt är ert sånglösa sus.