Timman är sen

Öarna ligga i hafvets stillhet

likt svarta band;

likt skuggmörka, sträckta

hafstroll, somnade hand i hand,

famna de vikens mattblanka blå.

Af kvällbrisen väckta

spelande vågorna sakta mot strändernas

steniga vattenbryn slå.

Det ljuder för mig

med melodisk, enslig klang.

Längs vattnet jag går en stig,

där som barn i lek jag sprang.

Har du något att säga mig, mjuka,

klocklena ton?

Trötta och sjuka

sinnen du minner om hafsstilla ron,

lugnet i vinterblå kväll, då öarna sofva

med hafvéts dunkla vik i hvilande linjers famn.

Kalla, klingande dofva

vaggsång, du talar så sällsamt om hem och hamn.

Själen fyller du med längtan, blid och ren.

Hemåt drar mig vågornas kvällsus.

Timman är sen.