Du lifvets eviga röda flamma

Du lifvets eviga röda flamma som full

och stilla brinner genom dômernas skymning,

i murarnas nischer, öfver husens portar

och i kvinnornas ögon.

Du alstringsgnista af den första skapelseelden,

som klyfde det svarta kaos, du mörkröda,

hvilande droppe af den eviga

värmekällan af elden och blodet,

aldrig slocknande och aldrig sinande,

genom kölden och natten, ned genom seklerna

och ned genom släktena rinner du.

Rinner du i en timme af tystnad

och längtan in i mitt väsen,

rinner som röd ro ned i mitt öppna hjärta.