Hösten klarnar, Frida

Se hösten klarnar, Frida! Som ballonger

av siden skinande ses molnen gå

högt över tysta träd, där många gånger

i somras hördes sång av fåglar små.

Den tid, som kommer, är så stark i färgen!

Han är så sund och stolt uti sin håg.

Frisk vinden är, som flyger över bergen

och krusar mörk vår sommars bleka våg.

O se på trädens kronor, gula, röda,

som darra mellan granars mörka vakt.

Tror verkligen Frida döden så kan glöda

och spraka så i fröjd och kunglig prakt?

Kan man väl tro en avskedshälsning vara

i denna ståt med vemod innelyckt...?

Att Hösten tårar har i ögon klara

bestrider jag, vet Frida, lugnt och tryggt.

Om detta döden är, han kan ej isa

mitt blod, men i dess ställe giva tröst.

Jag rädes allt, att de gjort orättvisa

åt våran vän, den gyllne, sköna Höst.