Lutad mot gärdet
K. Håkanson
Lutad mot gärdet stod
Gossen vid flickans arm,
Såg öfver slagen äng:
"Sommarens tid har flytt,
Blommorna vissnat re'n;
Skön är din kind likväl,
Rosor och liljor der
Blomstra, som förr, ännu."
Våren kom åter, då
Stod han allena der!
Flickan var borta -- låg
Vissnad i jordens famn;
Ängen var grön igen,
Leende, blomsterrik.