Den tviflande

O, hade jag ett ögonpar

långt skarpare, än falken har,

en blick, som såg, ej stängd, ej skymd,

igenom höjd och djup och rymd,

ej pärlan, störst i havets skatt,

juvelen gömd i jordens natt,

ej guldets spår i klyftans vrå

mitt öga skulle söka då;

min blick på hennes hjärta låg,

den falska flickan genomsåg,

den falska, som mig gäckar nu,

än stel och hård, än vek och ljuv.

Är köld kanske i hennes barm,

då hennes blick är blid och varm?

Är kärlek gömd i djupet där,

då hennes blick mest kulen är?

För bönens suck går himlen opp,

för sorgen själv har jorden hopp;

för mig det blev min kärleks lott

att tvivla och att tråna blott.