Höstkvällen

Hur blekt är allt, hur härjat, vissnat, dött!

Var är den blomning nu, som sommarn fött?

I dalen domnar allt, i skogen tiges,

Och till en grav den skumma jorden viges.

Dock, ögat lyftes sällt från graven opp,

En högre verld har grytt för hjertats hopp,

I jordens skymning klarna stjernelanden,

Och oförgängligt ler ett hem mot anden.

Så drömmer jag i höstens kväll och ser

Hur lövet faller stelt från björken ner,

En naken strand i vikens djup sig speglar,

Och över månen silvermolnet seglar.