Nattviolen

Nu blommar nattviolen,

Men ack, du vet det väl –

Ej kringglänst, ej i solen

kan den giva uttryck åt sin själ.

Har du väl sett vid roten

ett väsens tvedräkt?

Vänd dig hit!

Vad ser du,

Vad ser du då?

O, svart är ena foten

den andra foten vit.

Först när till ro är solen,

när sövd är dagens röst,

då bryter nattviolen

inseglet på sitt tryckta bröst.

Det dolda sår som ömmar,

för varje öga öppnas då;

Då stiga välluktsströmmar

emot det dunkla blå.