Jonte och Brunte

De kommo från ängen,

och Brunte var hästen

och Jonte var drängen,

som tjänte hos prästen,

och gammal var Jonte

och gammal var Brunte

och stocklat förresten.

"Hå ja, gamle Brunte,

för jämnan det tölas

att vi två", sa Jonte,

"bli sist med vårt hölass,

- när vägen är krokig,

vem raggen kan hjälpa,

att litet det sölas?"

Och Jonte han runkade

sävligt på nacken

och Brunte han lunkade

sävligt i backen

"Och jämt få vi ovett

för mödan", sa Jonte,

"skall det vara tacken?"

Men Brunte han vände

den åldriga mulen

tillbaka och sände

försiktigt förstulen

en blick under lasset

att se, om det ännu

gick runt om med hjulen.

Och lugnad han svängde

med svansen åt Jonten.

Men Jonten han blängde

blott sömnigt åt Brunten.

Han hör ej, han ser ej,

han glömmer snart allting,

den utgamle strunten.

"Ja nu är han utgammal

bliven hos prästen,

och jag är väl skjutgammal

själv", tänkte hästen,

"men gott är att sova

och få sig till kvällen

en hötapp i västen!"

Och Jonte han fumlade

druligt med tömmen,

och Brunte han drumlade

framåt i drömmen,

han stötte, han stracklade

- hölasset vacklade

fram utmed strömmen.