Mot norr

En gång mot norr, mot norr jag drog,

till skogens land jag rymde.

I snöig tystnad lifvet dog,

och vinterkvällen skymde.

Det susade i svartgrön fur,

som öfver vägen hängde.

Från världens larm en evig mur

af skog och snö mig stängde.

Allt längre bort mot norr jag for,

allt vildare blef heden.

Den syntes mig så spöklikt stor,

där stum jag låg i släden.

Och stora stjärnor brunno klart

och bleka norrsken tändes.

Och i min själ ett underbart,

omätligt jubel kändes.

Jag blef som barn på nytt igen

i skogens luft, den rena.

Som aldrig förr jag gråtit än,

jag grät af fröjd allena.

Du land, du land, hvars skönhet tvang

till tårar tviflarns öga,

för dig min sång ur hjärtat sprang

med toner, varma, höga!