Kärlek

Det finns så mycket skönt på jorden,

så mycket härligt, underbart:

här maj befriaren är vorden,

när solen lyser varmt och klart...

Dock vet jag ett som mer bedårar

än blomsterdoft och unga vårar,

än sommarsolens ljusa sken:

det är i djupet af sitt sinne

att bära undandoldt där inne

en ungdomskärlek varm och ren.

Den himlen slik en skatt beskärer,

han rikare än andra är

och äger en kompass, som lärer

att styra mellan ref och skär.

Må ofärd komma, fröjd bedraga,

han mäktar ändock allt fördraga,

ty han sin kärlek tryggar vid,

som lyser sorgens labyrinter,

som tinar hårda hjärtans vinter

och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,

i flärdens ystra marknadslarm...

Ett härligt under från Guds himmel

med ens han lyser upp din barm.

Han kommer som en fläkt af vinden

med doft från blommorna i linden

en molnfri, fager junikväll.

Ej hjälper strida då, ej klaga,

men ödmjukt engeln emottaga,

som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår... I rädda drömmar

till skygga aningar du lyss,

tills sällheten dig öfverströmmar

och våndan flyktar för en kyss.

Ditt lif blir helgadt med detsamma,

och värmt som af en himmelsk flamma

det knyter blommor i ett nu...

Och själfviskhetens flarn försvinna,

och som två källor sammanrinna

ditt jag förintas i ett

du.

Han är den ädlaste bland skänker,

som människorna ännu fått.

I glömskans graf hvart moln han sänker,

att framtidshimlen ler i blått.

O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!

Ljuft att ett enda väsen blifva!

O, du är rik om än så arm!

Ju mer du ger, ju mera får du,

på guld och ädelstenar går du...

Gif hjärtat i din egen barm!

I

hennes

ögon dina tårar

och

hennes

löjen på

din

mund.

Hvar tagg som pinande dig sårar,

ack! henne sårar samma stund...

Jag ser två rosenbuskar spira

och sina kvistar sammanvira

och bjuda doftfull rikedom;

men ingen ser om rosor röda

från samma stjälk i purpur glöda

som rosorna i snöhvitt blom.

Blott klang och doft... Inom dig blommar

en andens evigt fagra vår,

och alla tunga vinterbommar

du jublande i spillror slår.

Och elden på ditt hjärtas altar,

hur tid och ålder omgestaltar,

du ömt och trofast vårda vet.

Pokaln, som kärleken dig räcker,

är fylld af vin, som törsten släcker,

ett ljufligt vin — odödlighet.