Under vintergatan
W. Peterson-Berger
Högt i det höga slår
vintergatan sin bro.
Ensam och fri jag går
som i en främmad stad.
Hemlös fast jag har hem,
rolös fast allt är ro,
längtar jag, men till vem,
hoppas jag, men på vad?
Snön gör det tyst, och år
läggas till årens rad.
Vänner, ungdom och tro
djupt i det djupa bo.