Än korpens vinge min tanke tar

Än korpens vinge min tanke tar och skriande

hest över heden drar, än sträcker han

stark som falken ung öfver doftande skog,

öfver blommande ljung, än skriker han

gällt med en vipas skri,

när dagens ljus är förbi.

Men nalkas han, kära, ditt lugna bo,

en näktergal blir han i aftonens ro,

som dold i de dunklaste törnesnår

de skönaste slag uti skymningen slår

för dig, allerkärasten min.