Sagan om Rosalind

Fast morgonvindar strömmar

igenom ask och lind,

jag kan ej sluta att drömma

om liten Rosalind.

I blomsterlund jag går,

hon följer mina spår,

och lockande hon säger:

”Blir dig ej dagen lång?

Kom låt mig reda ditt läger,

och sov vid min kärlekssång!”

Fast tonerna blir tunga

som regn i höstlig vind,

jag kan ej slita att sjunga

om liten Rosalind.

Bort flyga mina år,

min vän jag aldrig får.

Hon är ju en saga bara,

har aldrig egt liv och själ;

och skulle en annan hon vara,

så är hon borta likväl.