Kväll i Klara

Det viskar i vinden och mumlar vekt

i solfallet över de döda.

Jag söker som man den plats, där jag lekt

som barn med barndomens röda

och rörliga blod i sus.

Jag hälsar, Sankta Klara, ditt hus,

din gård, dina fönster som glöda!

Längtan sänker vingen

här i enslig fred.

Vackra klockor, ringen.

Sången ringer med.

Den brusande sångens klockklang går

genom lindarnas valv som vakta

din vila, Karl Mikael, år från år.

Det gungar i grenarna sakta.

Det ropar ur jorden. Jag hör

ett eko av rösten som aldrig dör,

hur det dör och dräps vad vi akta.

Lyror dö och bjärta

blad och allt jag vet.

Stora sångarhjärta,

du är evighet.

Men dagens brinnande män gå fram

med lösen åt gamla och unga

och ris och rep åt varandra och skam

åt den som icke vill slunga,

sitt ord med vinden som vinden går.

O, Sankta Klara, vad lösen får

jag, när aftonens klockor sjunga?

Låta dagen lida.

Kvällen skall väl rå.

Dag är gjord att strida,

kväll att milt förstå.