Vaggsång för hafvet

O du fria, stolta haf,

allas väg och ingens slaf,

du, som famnar utan gräns

jordens rand och himmelens!

Jag har sett din våg i fragga

bräcka köl och dränka flagga;

jag har hört i natt och höst

som en åskas dån din röst.

Men nu slumrar du så säll,

som ett barn i rosig kväll,

och nu gömmer du ditt svall

i den glittrande kristall.

Sof, mitt haf, på silkeskuddar,

bär oss långt från hemmets uddar,

bär oss kärligt i din famn

till en fjärran, okänd hamn!

När du vaknar upp i brus,

badande i morgonljus,

sänd en solig bölja då

till mitt hjärtas land också!

Söf dess sorg, och sjung dess fröjder;

vattna dalar, spegla höjder,

smält i silfver vid dess strand,

kyss, o kyss mitt fosterland!