Bål

Genomskinlig, klar och het,

vackra mantel, slå opp,

smyg dig tätt som ett vatten

om min väntande kropp.

Jag står bunden och stilla,

har ej trots att spilla.

Har ej motstånd mer,

ingen lönlös strid.

Så i ångest utan luft

får man bidandets frid.

Här har allt hopp stannat,

vill inget annat.

Som ett asplöv min kropp,

som en flämtning min själ,

och där långt innanför

är jag fri likaväl.

Stor tystnad rör mig

bortom allt som förgör mig.