Lövsprickning

Nu samlen er i ring, mina vackraste vänner,

och dansen er röda i majnatten lång!

Men borta må bli den, som ej ser och ej känner

att jorden är en brudsäng, att luften är en sång.

Som yppersta pärlan bland livets stora stunder,

så tindrar klar och glansfull varenda minut.

Nu stundar det den eviga ungdomens under,

nu firar våren segerfest -- nu spricker det ut...

Det duggar ned ur himlen en dagg i ljumma droppar,

det brister fram ur rymderna som rosor i blått.

Och jorden svarar fagert med doft ur brustna knoppar

och lyfter upp mot höjden små gyllenspåda skott.

Så samlen er i ring mina vackraste vänner,

och dansen tills den underfulla natten är slut!

Men borta må bli den, som ej ser och ej känner

hur rymderna, hur jorden, hur hjärtat spricker ut!