I skäraste morgongryning

I skäraste morgongryning,

när dimmorna gå i rött,

har jag på en purpurdyning

vårdrömmarnas drottning mött.

Jag såg henne långsamt gunga

mot strandens förvuxna snår,

och sorgset skaka sitt tunga

och glänsande långa hår.

När talltrasten stämde i lunden

yrvaken sin första drill,

när vågorna väcktes i sunden,

då var hon ej längre till.

Det sägs om en dödlig, som möter

den översinnliga så,

att han uti livet stöter

på faror, hvart än han må gå.

Han bär dock inom sig sin fara,

den blir han ej nå'nsin fri,

den farliga bilderskara,

som kallas för fantasi.