Vårmorgon

Du okända kära, som jag fann då det blev vår,

låt oss dansa i morgonen och yra!

Se, skogarna stå glimmande med knoppar i sitt hår,

och vindarna med vita moln slå lyra!

Ej vet du vem jag är och ej vet jag vem du är --

vad hjälpte det om veta vi det finge?

Ej veta fåglarna en vår vad namn den kära bär,

då de somna med vinge mot vinge?

Jag sitter på en tuva och jag breder ut min arm,

ty det lyser något blått över backen...

Nu dansar du emot mig med böljande barm

och med solen som en guldvåg i nacken,

och det brister ett solregn af kyssar på mig ned

och glittrar in i bröstet som ett flöde.

Och hjärtat springer ut i blom och skogen blommar med,

ja, det blommar i våren, vårt öde.