Tanke och känsla

Tanken är en örn. Med spända vingar,

Från sitt hem på cederkrönta berg

Han mot solens gudabloss sig svingar,

Vinkad upp af glans och azurfärg.

Oförskräckt mot himlens gyllne öga,

Vänder han ett jordiskt ögas blick

Plöjer etern, sväfvar kring det höga

Segercharen snart i trottsigt skick.

Känslans hvita oskuldsfulla dufva

Lämnar stilla sin cypresselund

Hvarje gång då silfvermånans ljufva

Anlete beskimrar nattens grund.

Städs af nya himlar emottagen,

Öfver bleka midnattsolars chor,

Ilar hon, af namnlös trånad dragen,

Mot den höjd, där hennes urlif bor.

Fjärran bortom gränserna för tingen,

Bortom rymdens tempelhvalf hon far.

Hvilar se'n bland fridens palmer vingen

Skådar hänryckt alla väsens Far.

Mörkrets suckar bringar hon till ljuset,

Tröstens svar hon för till kvalens strand

Och emellan himlarne och gruset

Knyter så ett mystiskt rosenband.

Månn' o jätte, gudars borg du hinner

Om på berg du staplar berg? -- O nej!

Tankens flygt i all dess spänning hinner

Öfver Demiurgens molnvärd ej.

Känslan ensam till den sanna höjden

Lyfter oss vid änglaharpors ljud;

Känslan ensam ger den sanna fröjden,

Känslan blott försonar oss med Gud!