Straffängeln

Räck mig det döda stycket av ditt liv.

Jag ska nog väcka det.

Nätterna väntar på vårt tidsfördriv.

Vi ska nog knäcka det.

Fast din dag var så blodlöst tom,

kan jag nog tvinga den att blöda,

tvinga den, till skam och dom,

att uppstå från de döda.

Så, när det dagas och du åter tar fatt,

ser du din vinning,

ser du märket av en levande natt

bränt i din tinning --

vittnesbörd om att av nåd du har fått

tillbaka den tid du ville svika

och ändå fått den fylld till sitt rågade mått --

om glädje eller plåga, kvittar lika.