Gondolier-Sång

Amor hviska i mitt öra,

hvar gondolen stanna skall

Tyst, att ingen det kan höra,

tyst som silverdaggens fall.

Dock, nu viker jag till venster:

se, Lauretta i sitt fenster,

skön, men ack, så hård och kall!

Vinkar du, så vill jag komma

nära till altanens rand

kasta till dig denna blomma,

bruten uppå Brentas strand.

När i natt jag återvänder,

låt mig blott på dina händer

svalka mina läppars brand!